Idag blev jag uppringd av en journalist på Norra Sidan. De ska göra en artikel om trafikseparering med anledning av pågående förnyelseprojekt i Järva, och hon ville ha en röst till trafiksepareringens försvar eftersom de också skulle prata med YIMBY.
Det blev ett trevligt samtal som kanske inte alltid höll sig strikt till ämnet. Men saker och ting hänger som bekant ihop, så det är svårt att diskutera t ex trafikseparering utan att komma in på andra stadsbyggnadsfrågor.
En sak hon tog upp är det man brukar höra: med trafikseparering lär sig barnen inte att hantera trafik. Då kan man undra: är det ok med landsbygd? Med villor, där föräldrar tycker det är skönt "att bara kunna släppa ut barnen i trädgården" och skjutsar dem i bil vart de än ska? Lär sig barnen då att hantera trafik? Kan barn under en viss ålder överhuvudtaget lära sig att hantera komplexa trafiksituationer? Jag läste nyligen en artikel om cykling där det hänvisades till forskningsresultat som sa att barn under 12 års ålder (om jag minns rätt) inte har förmågan att cykla säkert på bilväg. Och det hade ingenting att göra med övning, utan med hur barn är funtade.
En annan sak som berördes i vårt samtal var trygghets- och säkerhetsaspekten. Visst finns det mycket att förbättra i våra förorter, och enskilda platser skulle säkert bli bättre om man byggde om på olika sätt. Men varför ska hela förortsmiljön dömas ut för några enskilda problematiska platser? Man kan bli överfallen på en mörk gångväg. Det kan man också bli på en mörk bakgata i city. Man kan även bli överkörd i en gatukorsning. Sånt händer. Men ingen skulle drömma om att döma ut rutnätsstaden som idé för den skull. Då fokuserar man på att lösa den enskilda platsens problem inom den övergripande strukturen. I förorten däremot varje problem ett tecken på att grundkonceptet är misslyckat. Varför är det så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar