måndag 14 november 2011

Förortsmysteriet

DET BRINNER I FÖRORTEN

UPPLOPP I TENSTA

Tunnelbaneuppgång i Tensta stängs på grund av våldsamheterna

Ungdomsgäng attackerade ordningsvakt med järnrör

BUSSAR BESKJUTNA MED LUFTPISTOL I TENSTA

Rubrikerna om Tensta vill aldrig ta slut. De kommer i vågor och hänger ofta ihop med rapporter från helt andra förorter. Orter med liknande arkitektur och befolkningssammansättning. Sveriges skuggsida kallas de. Här samlas alla de problem som partierna tävlar om att lösa med olika åtgärdspaket. Hit åker politikerna och kungligheterna för att visa att de bryr sig om de fattiga och de utsatta. Hitåt ser inte medelklassen. Den siktar mot solsidan.

Betongförorternas problematik beskrivs ofta som ett mysterium. Här finns allt det obegripliga, vuxna människor som inte kan läsa och skriva, barn med svart hår som inte har en vit adoptivmamma och talar flytande svenska utan som är släkt med sina föräldrar och har ett ickeeuropeiskt modersmål. Här finns felstavade reklamskyltar, billig mat och folk som odlar squash på kolonilotten och lyckas. Här finns kvinnor med sjal och män med kalott och radband. Här finns folk som är tacksamma för rinnande vatten och tvättmaskin. Här finns familjer som tycker om att vara tillsammans och hjälper varandra med allt. Här finns bröder som förbjuder sina systrar att träffa pojkar. Här finns föräldrar som inte har råd att köpa mobiltelefon åt sina barn. Men allt detta överskuggas ändå av de riktigt stora problemen med kriminaliteten som gror här, det stora antalet socialbidragstagare och de eventuella terroristerna som kommer härifrån.

Hur blev det så här just i miljonprogrammen? Varför? Och vad ska vi göra för att stoppa det?

Det finns många teorier om varför alla problem samlas just här. Somliga menar att allt skulle ordna sig om man bara rev husen. De är för fyrkantiga. Andra menar att man skulle tvinga invandrarna att bosätta sig någon annanstans, så att det inte blev så många på samma ställe. Och åter andra menar att om man bara skapade fler Rot och Rut-jobb så skulle ingen skulle behöva bo i miljonprogrammen längre. Någon sticker upp och hävdar att miljonsvenska är ett kul och positivt inslag, men får genast bassning av kultureliten. Alla måste få tillgång till ett korrekt språk. Det är därmed diskriminerande att påstå att rinkebysvenska är kul. Och ingen kan ju tycka att miljonprogrammens arkitektur är något att ha. Den är ju fyrkantig. (Ordet ”fyrkantig” är mycket negativt laddat i svenskan, trots att just etniska svenskar är kända för att ha fyrkantiga huvuden.)

Diskussionerna svallar och alla är mycket upprörda. Anklagar varandra för att försköna eller svartmåla förorten. Få av debattörerna har någon personlig anknytning till platsen de talar om. Ännu färre har någon verklig kunskap om miljonprogrammens struktur och samhällsfunktion.

Men det behövs inte, eftersom debatten inte grundar sig på kunskap utan på idén att vissa människor är normala och andra inte. Och att somliga människors hembygd är av sämre sort än andras.

Mer kunskap skulle kanske visa att det varken var något fel på de här bostadsområdena eller dem som bor där. Att de som bor där är lika olika sinsemellan som alla andra medborgare i vårt land. Att de tjänar på att bo nära sina släktingar eftersom de får jobb av varandra när de inte får det av majoritetsbefolkningen. Att Rot och Rut kanske inte ger dem bättre ekonomi utan ont i ryggen. Mer kunskap skulle riskera att skapa gråzoner mellan ”normal” och ”ickenormal”. Mellan fint och fult. Mellan värdelöst och värdefullt.

Jämlikhetsidealen förbjuder oss att beskriva vissa grupper i samhället som mindre värda än andra. Istället beskrivs deras bostadsområden som mindre värda.

Vem skulle annars pekas ut som bärare av allt det som samhället inte vill kännas vid?

Hur skulle Solsidan kunna fortsätta vara solsida om det inte fanns en skuggsida?