måndag 24 juni 2013

Om förorter, segregation och en underlig understreckare.

Stockholms förorter – femtio- och sextiotalets tunnelbanestäder och sjuttiotalets miljonprogram – har genom otaliga beskrivningar blivit närmast synonyma med tristess, torftighet, ödslighet och utanförskap. Det är en bild som fått så starkt fäste att ingen längre bryr sig om att se efter hur det egentligen ser ut, och människor som bor i dessa områden bemöts ofta med beklagande, eftersom ”ingen kan bo där frivilligt”. Detta är inget nytt, men på senare tid har det börjat höras röster som vill ta stigmatiseringen av förorten ett steg längre: man ser ser inte längre ekonomiska klyftor och skenande bostadspriser som orsaker till dagens sociala segregation, utan menar att den faktiskt skapats, medvetet, genom den moderna stadsplaneringen. Ola Andersson driver denna tes i sin lovordade bok Vykort från Utopia, och han och andra författare har följt upp boken med artiklar i samma anda, flera publicerade i Svenska Dagbladet. En av de senaste i raden är en understreckare i den 7/6 undertecknad Christian Björk, forskare på konstvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet. Det är en svidande vidräkning med folkhemmets politik och stadsplanering, och det kan nog vara lätt att ryckas med av hans patos. Men texten innehåller så grova felaktigheter att man kan undra var han hämtar sitt forskningsmaterial.

Hans tes är att de aktuella problemen med segregation och utanförskap som på senaste tiden kulminerat i bilbränder, krossade fönsterrutor och stenkastning mot polis och brandkår har sin grund i att den modernistiska stadsplaneringens strävat efter att sortera befolkningen i homogena, från varandra åtskilda grupper och därför låtit uppföra isolerade förorter med ensidig bebyggelse: flerbostadshus i ett område, radhus i ett annat och villor i ett tredje.

Problemet med resonemanget är att dess utgångspunkter är helt gripna ur luften, både vad gäller planeringens syfte och dess genomförande. I själva verket är ju våra tunnelbanestäder utmärkta exempel på hur olika bostadsformer planerats och byggts i ett och samma område. Dåvarande stadsbyggnadsdirektören Sven Markelius klassiska konceptskiss för den moderna förorten från 1945 visar en bebyggelse bestående av flerbostadshus, radhus och villor som grupperar sig kring ett gemensamt centrum, allt inom en radie på några hundra meter. De allra flesta av Stockholms förorter som byggts under femtio-, sextio- och sjuttiotalet har planerats enligt denna princip och är alltså de platser i Stockholm som, till skillnad från den av Björk omhuldade innerstaden, kan uppvisa den blandning av bostadstyper som han efterlyser. Om den moderna stadsplaneringen eftersträvade integration, varför ligger då radhus i en förort, villor i en annan och hyreshus i en tredje, frågar Björk retoriskt. Svaret är att det gör de inte, vilket var och en som har besökt Stockholms förorter eller ägnat några minuter åt att studera satellitbilder kan konstatera.

Den typiska förortens mångfald av bostadstyper på korta avstånd från varandra gör centrumanläggningarna, parkerna, grönstråken, lekplatserna och skolorna till platser där människor med olika bakgrund och livssituation kan mötas på ett naturligt sätt. Dessutom innebär närheten mellan lägenheter, radhus och villabebyggelse en möjlighet för människor att byta bostadstyp efter förändringar i familjeförhållanden eller inkomst utan att behöva ge upp sitt lokala kontaktnät.

Det går naturligtvis att invända att dessa stadsdelar trots allt är indelade i sinsemellan avgränsade mindre områden med enhetlig bebyggelse, och att det sällan förekommer t ex villor och flerbostadshus på samma gata. Men var kan man hitta det? Knappast i stenstaden, som ju kännetecknas av en heltäckande homogen struktur. Däremot förekommer det i äldre förorter som Aspudden, Midsommarkransen och Hägerstensåsen, platser som Björk nämner som exempel på ensidigt inriktad bebyggelse.

Allt detta vet säkert Christian Björk, men ändå tycks han vilja ge läsaren en bild av att social segregation är något som uppfunnits av folkhemmets politiker och tjänstemän, och att det funnits en tid före den modernistiska stadsplaneringen då människor från alla samhällsskikt levde tillsammans i en stad utan sociala motsättningar.

En bit in i artikeln är det som om han kommer på sig själv med att föra ett ohållbart resonemang, eftersom den kvartersstad som framstår som ett ideal så uppenbart är raka motsatsen till den eftersträvansvärda mångfalden. Räddningen blir att framhålla det faktum att ett och samma hus på Östermalm kan inrymma lägenheter av olika storlek. För den som är intresserad av hur verkligheten ser ut tar det inte lång tid att ta reda på att detsamma gäller förorternas flerbostadshus.

Det är ett återkommande fenomen: olika röster som vill göra gällande att den modernistiska stadsplaneringens syfte har varit att kontrollera befolkningen genom att dela upp den geografiskt i isolerade enklaver med homogen befolkning, och att det är denna fysiska uppdelning som skapat de sociala klyftorna. Oftast kombineras dessa påståenden med en beskrivning av förortsmiljöerna som ”döda”, ”torftiga”, ”isolerade”, ”människofientliga” etc. Det är en bild som blivit så djupt rotad hos många människor att ingen längre anser sig behöva motivera eller belägga sina påståenden. Alla ”vet ju” hur det ligger till.

Det som förbryllar allra mest är hur denna vrångbild kan överleva år efter år när det bara krävs några minuters eftertanke för att inse att den inte stämmer med verkligheten. Alla städer har sociala klyftor, ”fina” och ”dåliga” kvarter, inte sällan med de dåliga kvarteren mitt i den ”integrerande” stenstaden. Det hade även Stockholm långt innan den moderna stadsplaneringen. Och de ”torftiga” förortsmiljöerna är, om man bemödar sig att se efter, i själva verket grönskande, trivsamma och välfungerande områden med ett rikt offentligt liv på torgen, gårdarna och i parkstråken. De flesta är inte heller mer isolerade än Stockholms malmar utan förbundna med kringliggande stadsdelar genom gångstråk, cykelvägar, bussar och tunnelbana.

Om vi ska komma till rätta med segregation och sociala motsättningar måste vi börja intressera oss för hur verkligheten fungerar istället för att med hjälp av ohederlig argumentation försöka övertyga andra om våra egna förutfattade meningar. Vi har en fantastisk stad med många olika bebyggelsetyper: stenstad, villor, höghus, radhus etc. Vi har rutnätsstad och hus i park. Allting passar inte alla, men alla stadstyper har kvaliteter som kan erbjuda en god livsmiljö. I en framtid med mindre sociala och ekonomiska klyftor kanske vi kan få ett samhälle där människor på ett friare sätt väljer bostad efter egna faktiska behov och preferenser istället för som social markör och strikt efter plånbok. Då kan vi få en stad som är integrerad på riktigt, med en blandad befolkning i alla storstadens skiftande miljöer.

lördag 18 maj 2013

Tvärstadsmanifestet publiceras i Norra/Södra sidan idag

Lokaltidningarna Norra sidan och Södra sidan publicerar idag en artikel med vårt manifest. Det känns jättekul att det blev just dessa tidningar, eftersom de är förankrade i de platser vårt manifest handlar om.

För den som inte får tidningen i brevlådan ligger en länk till höger på sidan.

torsdag 16 maj 2013

torsdag 10 maj 2012

Hur ska man höja områdets status?

Norra Sidans ledare 21/4 Vem vill inte ha det fint? Vem vill inte bo i ett välmående område med fina fräscha hus, bra service och kommunikationer och bra skolor för barnen? Ett område med hög status helt enkelt. Men hur höjer man ett områdes status? Att renovera de drygt 40 år gamla miljonprogramshusen kostar och det är de boende som ska stå för kostnaden med högre hyror, tycker fastighetsägarna Men alla kommer inte ha råd att bo kvar. Ut flyttar de som inte klarar hyran och in kommer folk med högre inkomst. Med fler bostadsrätter och radhus hoppas politikerna att fler med bättre ekonomi flyttar hit. Är det rätt väg att höja ett områdes status? Eller ska politikerna satsa på fungerande skolor, bra service och jobbmöjligheter för de som redan bor här? Eller både och? Rouzbeh Djalaie

måndag 14 november 2011

Förortsmysteriet

DET BRINNER I FÖRORTEN

UPPLOPP I TENSTA

Tunnelbaneuppgång i Tensta stängs på grund av våldsamheterna

Ungdomsgäng attackerade ordningsvakt med järnrör

BUSSAR BESKJUTNA MED LUFTPISTOL I TENSTA

Rubrikerna om Tensta vill aldrig ta slut. De kommer i vågor och hänger ofta ihop med rapporter från helt andra förorter. Orter med liknande arkitektur och befolkningssammansättning. Sveriges skuggsida kallas de. Här samlas alla de problem som partierna tävlar om att lösa med olika åtgärdspaket. Hit åker politikerna och kungligheterna för att visa att de bryr sig om de fattiga och de utsatta. Hitåt ser inte medelklassen. Den siktar mot solsidan.

Betongförorternas problematik beskrivs ofta som ett mysterium. Här finns allt det obegripliga, vuxna människor som inte kan läsa och skriva, barn med svart hår som inte har en vit adoptivmamma och talar flytande svenska utan som är släkt med sina föräldrar och har ett ickeeuropeiskt modersmål. Här finns felstavade reklamskyltar, billig mat och folk som odlar squash på kolonilotten och lyckas. Här finns kvinnor med sjal och män med kalott och radband. Här finns folk som är tacksamma för rinnande vatten och tvättmaskin. Här finns familjer som tycker om att vara tillsammans och hjälper varandra med allt. Här finns bröder som förbjuder sina systrar att träffa pojkar. Här finns föräldrar som inte har råd att köpa mobiltelefon åt sina barn. Men allt detta överskuggas ändå av de riktigt stora problemen med kriminaliteten som gror här, det stora antalet socialbidragstagare och de eventuella terroristerna som kommer härifrån.

Hur blev det så här just i miljonprogrammen? Varför? Och vad ska vi göra för att stoppa det?

Det finns många teorier om varför alla problem samlas just här. Somliga menar att allt skulle ordna sig om man bara rev husen. De är för fyrkantiga. Andra menar att man skulle tvinga invandrarna att bosätta sig någon annanstans, så att det inte blev så många på samma ställe. Och åter andra menar att om man bara skapade fler Rot och Rut-jobb så skulle ingen skulle behöva bo i miljonprogrammen längre. Någon sticker upp och hävdar att miljonsvenska är ett kul och positivt inslag, men får genast bassning av kultureliten. Alla måste få tillgång till ett korrekt språk. Det är därmed diskriminerande att påstå att rinkebysvenska är kul. Och ingen kan ju tycka att miljonprogrammens arkitektur är något att ha. Den är ju fyrkantig. (Ordet ”fyrkantig” är mycket negativt laddat i svenskan, trots att just etniska svenskar är kända för att ha fyrkantiga huvuden.)

Diskussionerna svallar och alla är mycket upprörda. Anklagar varandra för att försköna eller svartmåla förorten. Få av debattörerna har någon personlig anknytning till platsen de talar om. Ännu färre har någon verklig kunskap om miljonprogrammens struktur och samhällsfunktion.

Men det behövs inte, eftersom debatten inte grundar sig på kunskap utan på idén att vissa människor är normala och andra inte. Och att somliga människors hembygd är av sämre sort än andras.

Mer kunskap skulle kanske visa att det varken var något fel på de här bostadsområdena eller dem som bor där. Att de som bor där är lika olika sinsemellan som alla andra medborgare i vårt land. Att de tjänar på att bo nära sina släktingar eftersom de får jobb av varandra när de inte får det av majoritetsbefolkningen. Att Rot och Rut kanske inte ger dem bättre ekonomi utan ont i ryggen. Mer kunskap skulle riskera att skapa gråzoner mellan ”normal” och ”ickenormal”. Mellan fint och fult. Mellan värdelöst och värdefullt.

Jämlikhetsidealen förbjuder oss att beskriva vissa grupper i samhället som mindre värda än andra. Istället beskrivs deras bostadsområden som mindre värda.

Vem skulle annars pekas ut som bärare av allt det som samhället inte vill kännas vid?

Hur skulle Solsidan kunna fortsätta vara solsida om det inte fanns en skuggsida?